I maj 1893 avlider Magnus Ysenius. Då har han legat svårt sjuk under en längre tid. Året efter hans död inträffar den stora katastrofen på Simmersröd. Allt sedan starten hade direktören för barnhuset varit kronofogden Axel Wallgren. I juni 1894 är plötsligt Wallgren försvunnen och man befarar att det hänt en olycka. Men det visar sig att han rymt från landet och tagit med sig en större summa av barnhusets tillgångar. Krisen är ett faktum och direktionen tvingas avveckla barnhusverksamheten till dess kapitalet återhämtat sig. Ryktena är många och tidningarna återkommer med uppgifter om den stora skandalen.
Klicka i bilden för större format!
Trots Sven Bergius alla mått och steg för att inte någon skulle kunna sko sig på verksamheten eller på annat sätt hota dess fortlevnad, höll allt på att gå överstyr redan från början. "Alla stiftelsens penningmedel i kontanter och värdepapper handhafvas af direktören med förvaltningsrådet, som för desammas vård och säkerhet inför direktionen ansvarar. Uti stiftelsens kassahvalf i der insatta kassakista förvaras säkerhetshandlingar och kontanter under trenne lås för kistan och ett för hvalfet. Direktören och två av ledamöterna innehafva hvardera en nyckel till kistan och direktören nyckeln till hvalfet." I ett brev 1895 utfärdat av Kungliga Serafimerordensgillet, som av Bergius utsetts till huvudman för barnhuset, framgår att stiftelsens kapital på två år minskat från 105 645 kr till 46 524 kr. Räntan på den summan räckte inte längre till för att bekosta barnhusets verksamhet. Hjärnan bakom den perfekta kuppen var en nämndeman vid namn Axel Wallgren, tillika gårdsägare i Resteröd. Bergius försiktighetsåtgärd med att tre skulle ha nyckeln till kassakistan hade en viktig kontrollfunktion men var en smula opraktisk. När Wallgren blev direktör lyckades han meddelst utnötningsteknik få de två övriga nyckelinnehavarna att till slut lämna över sina nycklar till honom för att slippa de många turerna till Simmersröd. En sen majnatt får Wallgren hjälp att lyfta ut kassakistan till den väntande vagnen för vidare befordran till ångbåtsbryggan i Ljungskile. Där slutar spåren efter Wallgren - och kistan – men allt tyder på att han tog amerikabåten från Göteborg och bosatte sig någonstans i USA. Efter sig lämnar han hustru och tre barn och en stiftelse i ekonomisk kris. Det berättas att Wallgren på sin, förmodligen ganska nervösa och hastiga färd ned till ångbåten stoppades av en arrendator som ville betala sitt arrende. "Ja men så, ro hit med pengarna då", skall Wallgren irriterat rutit till den förskrämda mannen. I 1894 års kapitalbok står den 15 maj: "Axel Wallgren påföres samtliga motstående inteknade skuldebref, som saknas, samt kassabehållningen 16 666.15." Efteråt kunde revisorerna bara konstatera att alla papper var i sådan oordning att det ej gick att göra någon revision. Det skulle ta 30 år att få verksamheten på fötter igen.
Foto: Robert Lindahl (1853 - 1919)
