Hon hade inte tänkt stanna så länge. Bara några år - som en nyttig erfarenhet.Samtidigt skulle hon ha nära hem till sin sjuka mamma. Ruth Andersson blev kvar som föreståndarinna på Simmersröd från 1951 till 1977 och under dessa 26 år tassade runt 500 barn över tröskeln till barnhemmet.
- Jag trivdes så bra och tyckte så mycket om barnen. Ändå var det ingen dans på rosor. Första minnet är en grusplan, inget gräs för barnen att leka på. Inomhus var det grått, kalt och ogästvänligt. I rummen stod smala sjukhussängar. På väggarna i matsalen hängde porträtt på stiftelsens direktörer.
- Jag sa till direktör Olovsson: "Ska barna behöva titta på gamla bistra före detta direktörer?"
Drygt 20 barn i åldrarna 6 till 15 år skulle Ruth, två skötare och en kokerska sörja för. Till sin hjälp hade de en vaktmästare som såg till att de hade ved och som skötte trädgården. Förutom det dagliga jobbet gick Ruth nattvakt och hade de någon gång ett rymningsbenäget barn fick det sova inne i hennes rum.
- Periodvis var det tufft. Som den julen då två barn fick krupp. Vi var bara två i tjänst så när första barnet insjuknade fick barnsköterskan åka in med honom till lasarettet i Uddevalla. Under tiden hon var borta insjuknade nästa barn... Krupp var allvarligt på den tiden. Det var väldigt oroligt.
Huvudorsaken till att ett barn hamnade på Simmersröd var att någon av föräldrarna blev sjuk eller dog. Ibland låg skilsmässa eller ett
Omhändertagande bakom. Barnavårdsnämnden i varje kommun betalade runt två kronor för platsen. De flesta barn stannade bara en kortare tid, några som längst ett år. En del kunde återvända hem, andra placerades i fosterhem.
För Ruth var det viktigt att miljön var så hemlik och ombonad som möjligt.
- En del som blivit fosterhemsplacerade rymde tillbaka hit. När jag skulle lämna en liten pojke hos hans nya fosterfamilj klamrade han sig fast vid mig. Då sa farmodern i huset: "Är de så snälla vid barnen nu förtiden?". Morgonen därpå fick jag smyga i väg innan han vaknade.
När barnen inte gick i skolan fick personalen sysselsätta dem. På sommaren gick de och badade, ibland åkte de på utflykt och på bio med de lite äldre barnen. Det hände att de anställda tog barn med sig på sin ledighet och till de större högtiderna kom föräldrarna på besök. Julen hjälpte även grannarna till att dansa ut. Då ordnades stort kaffekalas.
Den största förändringen under sina år på Simmersröd var att antalet barn minskade tycker Ruth, och att föräldrarna fick komma och hälsa på när de ville.
- Jag tänkte ofta att jag skulle skriva dagbok men det hanns inte med.
Text och bilder från "Boken om Simmersröd" 2001 ©.
Ruth Andersson "Syster Ruth" 1951. Från "Boken om Simmersröd".
Ruth i sin trädgård sensommaren 2000. Från "Boken om Simmersröd".